anneliesofias

 

Tjejen som satt framför scenen är jag. Jag har alltid varit "den udda fågeln". Folk har tittat konstigt på mig, jag har alltid haft svårt att få nya - och kanske framförallt behålla - de vänner jag samlar på mig. Men det finns ett ställe som jag känner mig hemma på - framför scenen, bakom kravallstaketet. Nu för tiden är jag så pass trygg i mig själv att de där blickarna man får när man väntar på en konsert inte bryter ner mig - men spola tillbaka tiden några år, och jag tog illa upp av att folk tittade snett på mig. Då satt jag ofta själv och väntade, eftersom jag var för blyg för att ta kontakt med de andra människorna som väntade. Detta trots att vi med största sannorlikhet är väldigt lika.

 

Sån är jag inte längre. Nu för tiden spenderas de där timmarna framför scenen med att umgås med mina absolut bästa vänner. Vänner som jag har fått för att jag har väntat i alla timmar. Vänner som jag inte skulle byta bort för något i världen. Den enda skillnaden på mig och personen som förr skrattade åt mig är att jag umgås med mina vänner framför en scen, hen umgås med sina vänner hemma, på puben eller med att shoppa kanske?! I grund och botten vill vi båda bara umgås med människor som får oss att må bra.

En av mina absolut största hobbies är fotografering. Jag skulle till och med vilja dra det till att säga att jag är en hobbyfotograf. Och konserter är då favoritmotivet att fota, dels för att man aldrig riktigt vet vad som ska hända och dels för att jag kan kombinera mina två största intressen. Jag antar att mitt fotointresse började när jag åkte på spelningar och ville kunna komma ihåg det senare, och även kunna skryta med vilka artister jag sett. Det betydde att jag från början tog med föräldrarnas kamera på konserter - bara för att få behålla den där känslan ett tag till - och där var ett intresse väckt.

 

Jag skulle vilja påstå att kravallstaketet har gjort mig till den jag är idag. Fine, jag är fortfarande blyg runt folk jag inte känner, men allt det sociala i och med väntandet på en konsert har fått mig som person att växa. Jag vågar göra saker nu för tiden som jag för  några år sen bara hade drömt om att göra. En sån simpel sak som att träffa någon som du har snackat med online - gå tillbaka 5 år så hade jag sett personen på spelningen utan att gå fram och snacka. Nu bestämmer jag träff med folk som jag bara har snackat med online, det är ingen stor deal längre.

 

Min vänskapskrets är långt från den största som finns. Men jag har kravallstaketet att tacka för drygt hälften av mina vänner. Det är rätt sjukt när man tänker så, men det är sant! Majoriteten av mina vänner bor många mil bort, men det är de där speciella konsertkvällarna - eller som sagt, hela dagarna som vi väntar - som håller vår vänskap stark. Vi förstår varandra på ett sätt som få människor gör. Åldrarna är så sjukt spridda - det kan lätt vara 15 års skillnad på äldsta och yngsta! - men runt konserter spelar ålder ingen som helst roll, alla snackar med alla!